Äldre kvinnor som drabbas av kotfrakturer drar sällan till sig vårdgivarnas uppmärksamhet. I en avhandling vid Sahlgrenska akademin riktas nytt ljus på en grupp individer med långvarig smärta som följeslagare. 

– Vi måste fånga upp de här kvinnorna på ett bättre sätt och ta deras smärtupplevelser på allvar, säger Hilda Svensson, distriktssjuksköterska och disputerad vid institutionen för vårdvetenskap och hälsa vid Sahlgrenska akademin, och Centrum för personcentrerad vård vid Göteborgs universitet.

Den studerade gruppen är äldre kvinnor, 65-80 år, med en av de vanligast förekommande benskörhetsfrakturerna: kotkompressionsfraktur. Ett smärtsamt tillstånd där en försvagad ryggkota tryckts ihop och kollapsat. För någon med skört skelett kan det ske utan större kraft.

Underlaget för avhandlingen utgörs bland annat av data från den omfattande populationsstudien H70 i Göteborg och ytterligare en epidemiologisk studie, SUPERB, från Sahlgrenska Universitetssjukhuset Mölndal, men också djupintervjuer med tio drabbade kvinnor.

Egna strategier mot smärtorna 

Intervjuerna vittnar om styrka, uppfinningsrikedom och kompromisser för att klara en vardag som begränsas av smärta och sänkt fysisk funktion. En kvinna berättade att hon använde sin rullator som stöd för att fortsatt kunna laga mat. En annan promenerade där hon visste att det fanns parkbänkar var tjugonde meter för korta vilopauser.

Smärtlindring i form av receptfria värktabletter bet sällan. De preparat som var tillräckligt starka påverkade å andra sidan balansen och gav ökad trötthet. Kvar var värken, och de strategier kvinnorna själva tvingats utveckla, ofta utifrån vetskapen om när på dygnet de hade som mest ont.

Situationen för patientgruppen försvåras ytterligare av att en första kotkompressionsfraktur ofta följs av fler, en ond cirkel som skapar oro.

– Rädsla för fall och rädsla för rörelse kan ligga dem i fatet eftersom en mer stillasittande tillvaro försvagar musklerna och ökar en eventuellt underliggande benskörhet ytterligare. Kvinnorna bör hålla igång och använda sina ryggar, men med avvägning, för att minimera risker för att falla eller skada ryggen ytterligare, säger Hilda Svensson.

Delaktighet och uppmärksamhet 

Det faktum att en kotkompressionsfraktur i sig inte kan åtgärdas leder ofta till att kvinnorna inte får den behandling och hjälp de behöver, menar Hilda Svensson. Hon anser att det krävs mer fokus på varje patient som unik person med resurser, behov och önskemål.

– Den här gruppen måste göras mer synlig och delaktig i den egna vården och rehabiliteringen, annars riskerar de att fortsätta lida i det tysta med enbart smärtlindring, som sällan fungerar, säger Hilda Svensson.

– Problematiken är mycket större än vi låter påskina när vi säger att det går över av sig själv efter ett par månader. Vården behöver få upp ögonen för att kvinnorna har sänkt fysisk livskvalitet i många år längre än vad man tidigare antagit och behandlat utifrån, säger hon.

Titel: Finding ways forward with pain as a fellow traveler – Older women’s experience of living with osteoporotic vertebral compression fractures and back pain; http://hdl.handle.net/2077/55627

Källa: Sahlgrenska sjukhuset

Share →